Det har blivit dags att hälsa på ännu en ordentligt långväga gäst: Zesto cola classic kommer till oss hela vägen från Filippinerna! Det första som slår oss är en snygg och trevlig förpackning. Zesto känns pigg och cola utan att se ut som en kopia av någon annan.
Glatt skruvar vi upp korken för att hälla upp, och nu märker vi att något nog hänt under den långa resan och lagringen: Zesto cola classic skummar och bubblar ingenting alls när vi häller upp. Bäst-före har visserligen passerats med god marginal, men hur lyckas kolsyran försvinna utan att vätskan kan läcka? Där har vi något att efterforska i framtiden, våra snabba spekulationer handlar om tryck och kyla under flygresan men vet någon läsare mer får ni hemskt gärna upplysa oss. Hur som helst är färgen riktigt mörk och fin och doften är … mysigt kryddig? Vi får inte riktigt fatt i rätt ord, men vi hoppas att det ska dyka upp när vi smakar.
Det är naturligtvis svårt att bedöma en stilla cola på någon sorts jämförbart sätt, men förutom att kolsyran saknas är känslan i munnen riktigt fin. Smaken är fyllig, rund och god utan att vara för söt. En riktigt trevlig törstsläckare, och det återigen utan kolsyran. Vi försöker ihärdigt sätta fingret på den trevliga och lite kryddiga eftersmaken men lyckas inte. Kryddigt, lite honung, lite ombonat med bara en nypa julstämning sådär.
En sak är i alla fall tydlig: Zesto cola classic faller oss i smaken och humöret. Smakbetyget är för colan som vi testar den idag, utan någon gissning kring hur den kan tänkas vara med kolsyra. Nivån i testflaskan sjunker rasande snabbt. Stod denna bredvid Coca-cola på den genomsnittliga ICA-hyllan kan vi se oss köpa den både en och två gånger.
Fast då får gärna kolsyran finnas där.
Lämna ett svar