Syd black orange

Vasa bryggeri är ett litet bryggeri som ligger utanför Sundsvall. En av deras specialiteter är läsk med recept och design från förr, bland annat har de väckt liv i den gamla klassikern XL-cola. Idag sitter vi däremot med apelsincolan Syd black orange framför oss, även den med anor från åttiotalet.

Etiketten är … märklig. Möjligen skulle man kunna kalla den retro, den känns annorlunda på samma sätt som Jugoslaviska dockfilmer som ibland visades på SVT när man var liten. Särskilt snygg kan vi i inte påstå att den är hur gärna vi än vill. Vasa bryggeri tillverkar även själva flaskorna, och de är onekligen lite annorlunda de också. De har en något speciell form och bryggeriets logga inpressad i ytan, dessutom är korken högre och mer vasst räfflad än vi är vana vid. Det spär på känslan av en produkt från en annan tid eller möjligen ett annat land.

Det pyser rejält när vi vrider om korken och innan vi ens har öppnat flaskan färdigt känner vi en godisaktig doft sprida sig. Det fräser och bubblar rejält när vi häller upp vårt första glas, men skummet är flyktigt och försvinner nästan omedelbart. Från att ha framstått som ganska kraftigt kolsyrad under själva upphällningen ser colan snarare avslagen ut när glaset har lugnat ner sig. Ytan är spegelblank och vi ser bara enstaka små bubblor. Den godisliknande doften vi kände när vi öppnade flaskan är tydligt närvarande även nu. Den innehåller en nyans av apelsin, men det är svårt att säga om vi hade identifierat den lika lätt om vi inte visste att det var en apelsincola vi hade i glaset.

Smaken påminner ganska mycket om doften, rund och söt med mycket godiskaraktär och fruktiga övertoner. Vi känner en söt och mild colasmak som påminner mycket om den gamla Igloo-glassen (som säkert allt färre minns) eller Malacos colaflaskor. Fruktigheten liknar Tutti frutti-godis, men om vi anstränger oss skymtar vi även en touch av apelsin. Det är sammanfattningsvis ett gäng söta smaker som samsas om utrymmet i Syd black orange, lyckligtvis finns det en frisk men inte för vass kolsyra där och balanserar upp sötman på ett bra sätt. Efter ett par glas går det inte att kompensera för sötman längre, och munnen börjar ha fått nog av den varan. Kanske har det att göra med att vi har blivit mer vuxna eller att vår colakonsumtion till stor del är sockerfri, men det känns som att vi önskar ganska ofta att olika colasorter var lite mindre söta. Trots det kan vi inte låta bli att gilla Vasa bryggeri och deras arbete med att återuppväcka klassiska nedlagda produkter. Vi hoppas innerligt att folk tycker om själva dryckerna också och fortsätter att köpa dem.